Cynism

Nu är det slut.
Du hittar min nya blogg på cynism.se
Inga kommentarer kommer att besvaras på denna blogg.

Fan vad svårt det är att komma igång igen. Efter en veckas frånfälle då jag inte ägnat bloggen en tanke sitter jag här och har ingen idé överhuvudtaget. Skummar igenom en halv jävla miljard inlägg som likt kaniner förökat sig i feedläsaren och vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till. Inte bara bloggandet står still. Min hjärna verkar ha raderat hela meningen med livet. Den har absolut ingen lust att ta itu med alla idioter jag är tvungen att bekanta mig med.

Idioter som konsekvent inte svarar på mail förtjänar en plats för sig. Det finns mycket jag kan stå ut med, jag behöver inte ge några exempel, men att inte svara på mail gör mig förbannad. Jag förstår inte varför de ger fan i att svara på just mina mail. Särskilt support och folk som vanligtvis bör vara kontaktbara tenderar att ignorera mig fullständigt.

Dessa fenomen uppträder även på bloggar, i synnerhet de som saknar feeds för kommentarer. Jag kommenterar, väntar mig ett svar, tittar in lite senare, tittar in ännu lite senare, väntar några dar, skiter i kommentarshelvetet. Lyckligtvis har ärendena hittills inte varit av någon större vikt. Förutom nu senast då ärendet är viktigt som fan och dessutom en tidsgräns på en månad.

VARFÖR uppger man en kontaktmailadress på en hemsida om man inte tänker läsa sin jävla mail? Puckot kanske i själva verket läser alla mail och omedelbart skickar dem till papperskorgen. Sen skrattar han i mjugg med vetskapen att han gör någon i en annan ände på linan jävligt förbannad. Inte blir det bättre av att jag ogillar att prata i telefon. Jag skulle ringa honom klockan 6 en söndagsmorgon och fråga varför i hela helvete han inte svarar på mail och skrattar i mjugg om det inte vore för de uppenbara fördelarna att hålla sig på god fot med puckot ifråga och för att jag själv inte är uppe så tidigt på söndagar.

Därför röstar jag för att vi inför sex till åtta timmar extra på lördagar så att jag orkar gå upp och ringa honom tidigt på morgonen.

---

Andra bloggar om: idioter, puckon, att inte svara på mail, idétorka

Jag läste precis ännu en artikel (via emma och drf) om storebrorssamhällets annalkande. Visst, den var välskriven och träffsäker, naturligtvis då Pär Ström skrev den, men... det är bara ännu en jävla artikel. Jag förstår hur så många inte kan bry sig eftersom det verkar ungefär lika troligt som det valfri domedagsprofet prånglar ut. Särskilt då majoriteten anser att det inte är värt att ta på allvar. Men det var inte det jag tänkte bry mig om. Nej, det var en ytterst obetydlig liten detalj i Pärs artikel. Det stod till och med inom parentes.

"(vilket medierna underblåser)"

Han är dock knappast ensam om sin obetydliga parentes. En del är så vågade att de hoppar över parentesen och tar till ALL CAPS och utropstecken istället. Det finns dock ett bittert faktum som dessa interpunktionsmissbrukare har missat. Media skriver det vi vill läsa. Annars skulle de inom kort sluta att vara ett media. De skulle kanske användas som regnskydd av uteliggare. Ett media förutsätter nämligen att folk läser det. Det ingår liksom i definitionen av media. Eftersom det råkar råda konkurrens på området och folk knappast dör om de inte läser skiten så måste de sända (skriva/visa/låta) vad folk vill läsa.

Vissa tycker som bekant att bloggosfären är ett media* liksom Ströms eget nyhetsbrev kan anses vara ett media. Uppenbarligen är det inte dessa han syftar på utan han syftar på just de medier som underblåser ett "samhällsklimat präglat av rädsla". En cirkeldefinition förvisso men om vi bortser från det, vilka är dessa medier? Nämen vilken överraskning, det är de medier som är störst, de som flest läser. Det betyder alltså att flest vill läsa om saker som underblåser ett "samhällsklimat präglat av rädsla".

Jag hör redan någon gorma "men media har ett ansvar" och jag hör mig själv svara "nej". Ty det finns ingen jävla skillnad mellan media och oss andra. De personer som finns bakom medierna råkar nämligen vara lika vanliga personer som oss framför. De skriver det du vill läsa så om det är någon som har ett ansvar så är det du. Så länge det råder konkurrens (vilket jag inbillar mig att det gör) så kommer medias enda intresse vara att få så många läsare som möjligt. Det är alltså upp till dig att visa att du inte vill ha vad media ger dig idag. Det är du som har det yttersta ansvaret för att media och samhället ser ut som det gör. Så länge du tar del av deras skit hjälper det inte att gnälla. Sluta att skylla på dem och ta ditt eget ansvar.

---

*finns singular av media?

Andra bloggar om: storebror, media, skylla ifrån sig, intressant.se

Så kom julen i år också. Den tid på året då alla är glada och trevliga och snälla mot allt och alla. Dagen då man ska visa sin kärlek till sin nästa medelst materiella ting. Då vi gör vårat bästa för att omvända våra vänner med presentförklädda pikar. Den enda dag på året som alla söder om gävle kan vara säkra på att det inte ligger någon snö på backen (en centimeter FROST är inte samma sak som SNÖ). Veckan då flest bränner ner sina egna hus och halva sverige ligger utslaget i matförgiftning. Den årstid då solen överger oss och den andra halvan av sverige blir deprimerad.

Vilken jäkla tur att vi i alla fall har julen.

God jul på er.

I väntan på att jag skaffar en ny domän tänkte jag att det kunde vara trevligt med en sista utmaning inför julen. Tillskillnad från alla andra idiotutmaningar som mest går ut på att man ska skämma ut sig på jobbet så är det här en riktig utmaning. Den kräver alltså att man tänker till lite och använder sina skrivskillz. Jag antar att de flesta bloggare är ganska hax på att skriva och hyllar verbets alla böjningsformer, annars skulle ni nog inte blogga.

Utmaningen består av själva kärnan i julen, det som allt kretsar kring, meningen med livet. För vad är det julen egentligen handlar om (förutom att julstäda, köpa skräp till folk man inte träffat på ett år, köa i julruschen, trafikkaos, spendera hela sin förmögenhet, hugga en gran, köpa en gran om man bor i stan och inte har lust att smyga ut och sno en gran en mörk natt, köpa en plastgran om man inte gillar barr, klä granen med glaskulor och glitter, slippa klä granen om den uppblåsbara varianten har inbyggt krimskrams, sopa upp allt glassplitter som nu ligger under granen, laga eller köpa äcklig julmat, titta på kalle ankas julafton som slutade vara kul för tio år sen, slå in presenterna, komma på att man glömt att köpa present till någon, blänga på svärmor vid matbordet, öppna klappar, få en meningslös glasprydnad i år igen, bli besviken över att man inte fick det man önskade sig, slänga all skit man fick påföljande dag) om inte julklappsrim?

Reglerna är mycket simpla. Jag utmanar ett handfull personer och tilldelar dem en present vilken de ska skriva ett rim till. De skriver rimmet, trackbackar mig och skickar vidare uppgiften till godtyckligt antal medbloggare. För att få litet kvalitet på rimmen tycker jag att de ska vara längre än två rader. Det finns dock inga krav på att rimmet ska vara det minsta seriöst. De kan till och med få vara riktigt patetiska.
Detta är alltså ett utmärkt tillfälle att få hjälp med sina egna rim!

Jag antar att jag också måste bidra med ett rim om jag väntar mig att andra ska rimma åt mig... Jag kör haiku:
Här är två klossar
Vad kan de vara bra för?
Det vet inte jag
- Några jävla stämplar eller nått till syrran (hoppas hon inte läser min blogg).

Som sagt behöver det inte vara ett dugg seriöst. Hellre roligt än korrekt.
De som får äran att rimma vidare är:
Drf - presentkort till norra brunn comedy
Stefan - en hembränd musikskiva (takida, sonic syndicate och volbeat om du har hört dem)
Emma - studentkokboken
Raggoparden - blandaren

Seså, sätt igång! Det är bara tre dagar kvar. Om du av uppenbara skäl inte kan rimma på det jag ber om (t.ex. inte har kännedom nog av presenten ifråga) kan du efter skriftlig ansökan i tre exemplar få tillstånd att rimma på vad du vill.

---

Andra bloggar om: utmaning, julklappsrim, rim, julafton

Det slog mig plötsligt att lösningen på problemet måste finnas i problemet självt. Jag säger ju själv att jag förespråkar all form av yttrandefrihet förutom det jävla spammet. Med spam menar jag förståss all form av reklam, pappersburen som elektronisk, samt idioter som skriker i mitt brevinkast. Om jag förespråkar det ena men inte det andra så finns det alltså något som skiljer dem åt. Vad skiljer då spam från andra uttalanden?

Jag misstänkte först att det var innehållet som skilde dem åt men kom sen på att jag inte vill ha hem jehovas vittnen heller. Skillnaden torde då vara att det mesta jag vill veta tar jag reda på mer eller mindre frivilligt. Spam har jag däremot aldrig bett om att få. Detta betyder alltså att information endast får spridas om mottagande part går med på detta.

Detta förbjuder dock varken spam eller jehovas vittnen. Om du vill ha spam är det bara att glömma att kryssa i en jävligt liten ruta i slutet på det där avtalet. Det innebär inte ens att tv-reklam är dålig eftersom man går med på att få den. Annars är det bara att byta kanal. Däremot betyder det att reklam på offentliga platser inte bör finnas. Om du inte går med på att ta emot informationen så ska den inte sändas.

Personligen tycker jag att denna lösning är smidigare än drf's definition av "personlig sfär". Det finns dock ett allvarligt problem med denna lösning. Detta problem råkar var det faktum jag nämnde senast; det offentliga rummet. Vem är mottagare där? Eftersom alla kan vistas där kan man se det som att majoriteten bestämmer men samtidigt kan man säga att det är individen som bestämmer. I just reklamsammanhang skulle det senare fungera ganska bra eftersom reklam inte är en nödvändig samhällsfunktion.

Det uppstår dock problem när annan information utbyts. Säg att två personer pratar högljutt på raden bakom dig i tunnelbanan. I princip sänder de information till dig utan att du är frivillig mottagare. Sunt förnuft kanske vissa hänvisar till men jag är inte en särskilt stor anhängare av sunt förnuft. Det måste vara rätt eller fel på en rationell grund. Ska man då låta majoriteten bestämma i det fallet? Eller är det att meddelandet riktas till en individ som gör att det skiljer sig från reklamen? Eller ska man helt enkelt inte få prata på offentlig plats?

---

Andra bloggar om: krux, yttrandefrihet, samhälle, informationsfrihet, spam, intressant.se

I stort sett alla som använder internet vet vilket gissel det jävla spammet är. Varje dag är det en främling som vet hur liten ens kuk är och naturligtvis har det perfekta botemedlet. Jag fascineras över hur just viagra kan vara så populärt. Antagligen är spammarna rädda för att verka seriösa och nöjer sig med att fylla ens inbox med skräp. För att inte tala om de där löjliga namnen de hittar på. Hur fan väntar de sig att jag ens ska fundera på att öppna mailet som kommer ifrån Salvador Jones?

Reklamen man får i brevlådan är ungefär samma sak. Man har aldrig bett om att få sin brevlåda (motsvarar ett brevinkast, för er som bor i stan) fylld med papper och riktiga brev riskerar att försvinna bland papperna. Skillnaden är att det går åt några träd för varje bunt propaganda man får nedknycklad i papperskorgen. Jag har funderat på om inte vår älskade stat skulle kunna förbjuda reklam med hänvisning till miljön. Dessvärre är det just där kruxet kommer in i bilden. Vad ett krux är har jag ingen aning om men in kommer det lik förbannat.

Många av dem som hemsöker internet, i synnerhet den yngre generationen, talar sig varma för absolut yttrandefrihet och informationsfrihet. Förutom vissa som skiter i ideologin, bara de får tanka smurfhits ifred. Fram tills nyligen har även jag varit för absolut yttrandefrihet. Det vanligaste argumentet är ju att om man tummar på en rättighet i vissa fall så är det ingen rättighet. Det ligger i en rättighets natur att gälla alla och alltid. Annars kan man fingra på hela skiten.

Följden av en sådan hållning torde då vara att spam och oadresserad reklam är fullt tillåten och till och med rätt. Hur går det ihop med att jag skulle kunna gräva ned en mina vid brevlådan om det inte vore för det uppenbara faktum att jag inte skulle få någon post. Omvänt blir då följden av att anse att spam är ett fenomen som borde förbjudas att man anser att yttrandefrihet bara gäller ibland.

Båda dessa ståndpunkter verkar helt rimliga för mig. Absolut yttrandefrihet är en tanke som jag i flera inlägg förespråkat och jag anser ännu att det funkar som princip. Problemet är att ur både individualistegoistisk och samhällsegoistisk synvinkel så är det legitimt att förbjuda spam. Individen tjänar ju på det genom att slippa lägga tid på att tömma sin inkorg och samhället genom att effektiviteten ökar och naturpåverkan minskar.

Kan det vara så att dårar som blogge helt enkelt har fel? Kanske både kan och måste man sätta fingeravtryck på vissa rättigheter.

---

Andra bloggar om: yttrandefrihet, spam, krux, humor, intressant

Lite lagom informellt blev jag utmanad av stefan eftersom jag inte kunde hålla käft. För informellt, till och med, eftersom hans utmaning nu varken ger mig trafik eller påvisar att han på något sätt bryr sig. Inte för att jag bryr mig. Utmaningen är för en gångs skull lite annorlunda, för att inte säga helt sjuk. bitvis.

1. Skriv ditt namn med lillfingret
andreas

2. Skriv ditt namn med armbågen
andreas (vassa armbågar)

3. Skriv ditt namn med pannan
aqnh jbrfed5454

4. Skriv ditt namn med hälen
azndreasd (fördelen med trådlöst tangentbord :D)

5. Skriv ditt namn med näsan
andreas (inga problem)

6. Skriv ditt namn med örat
x   nbh gvrf4t5vfg

7. Skriv ditt namn med munnen
andreas (inte heller särskillt svårt)

8. Skriv ditt namn med ballen/muttan
qandrfedaqsd (tro inte att jag tänker dra ner byxorna och kleta ner mitt tangentbord när folk är hemma)

Om man vill bli förbannad finns det gott om material bland kommentarerna till Johans svar (via opassande) till C.J. Bonniers föregående inlägg i DN. Efter att ha ströläst lite bland den enorma mängd dumhet som finns koncentrerad där så stötte jag på detta uttalande: "Är så trött på den där gratisgenerationen, som tror att det är en mänsklig rättighet att få allt gratis".

Min farsa använde detta argument emot mig en gång. För länge sedan. I ett land långt, långt borta... Eller inte. I alla fall så frågade han hur man kan förvänta sig att få allt gratis. Jag hade inget bra svar då. De andra idioterna bland kommentarerna (det finns idioter på båda sidor) försökte enfaldigt försvara sig med att de inte alls vill ha allt gratis utan att det är en bieffekt av hur det de vill åt distribueras.

Skitsnack hävdar jag. Naturligtvis tankar man musik för att det är gratis. Man kan lyssna på vad man vill, när man vill, utan att betala ett endaste öre. Visst är det trevligt? Man får så mycket pengar över till allt annat. Det mest populära motargumentet är då "men huuur ska artisterna då tjäna pengar"? En inte helt oberättigad fråga eftersom de flesta gnidiga fildelare inte ens har givit frågan en tanke. 

För att förklara den simpla lösningen ska jag begagna mig av en av mina favoritsysselsättningar - en analogi. Bilindustrin är en liknande marknad som på samma sätt härskas av några få jättar. Tänk om någon flitig själ skulle komma på en metod att tillverka bilar utan någon nämnvärd kostnad? De skulle gå att tillverka med exakt samma kvalitet, vägkänsla etc som andra bilar har. Skulle jättarna bli sura då? Utan tvekan. Men skulle det vara "fel"?

Tänk då om denna nya metod kunde tillverka bilar med exakt samma utseende som andra bilar. Är det mer fel då? Av någon outgrundlig anledning tycks det vara mycket allvarligare att kopiera utseende än något annat. Antagligen för att människan har lättast att identifiera utseendet. Men rent rationellt sett är det ju inte mer allvarligt att kopiera utseendet än väggreppet. Om det inte är fel så är det således inte heller fel av uppstickarna att tillverka bilarna. Det första hindret, moralen, är nu avklarat.

När detta företag har börjat producera sina bilar vill de naturligtvis sälja dem till så högt pris som möjligt eftersom de, likt alla företag, också vill tjäna pengar. De sätter priset så högt de kan, utan att riskera konkurrens från originalen. Plötsligt läcker det dock en ritning till ett annat företag. Detta kommer nu att börja konkurrera om att sälja så många bilar som möjligt. Eftersom tillverkningspriset är försumbart kommer båda företagen att börja skänka bort sina bilar.

De kan dock fortfarande konkurrera om olika marknader och tjäna pengar eftersom företagen sysslar med olika saker förövrigt. Ena företaget har en ovanligt effektiv transport och kan därför ta betalt för sin snabba leverans. Det andra klistrar lite reklam på bilarna och kan fortsätta att ge bort dem. På samma sätt finns det en räddning för de forna jättarna. Eller nej, för de som jobbade hos dessa företag. Eftersom de har stor kunskap om bilarna de har tillverkat kan de istället serva och reparera alla dessa bilar som plötsligt formligen sprutar ut ur fabrikerna. Det sista hindret, försörjning, är nu avklarat.

Musikbranschen skiljer sig inte mycket från bilindustrin. De forna jättarna har inte förmågan eller viljan att anpassa sin affärsmodell. De nya, effektiva och billiga distributionsmetoderna har konkurrerat ut dem för länge sedan. Musikerna kommer dock att bestå, om de anpassar sig till marknaden. Det finns inget egenvärde i att ta betalt för just musiken. De måste ta betalt för det som marknaden vill betala för. T.ex. konserter, merch och autografer.

Kanske är jag en dålig representant för denna gratisgeneration. Jag är till och med övertygad om att övriga inte har samma åsikter som jag. Jag tycker dock att jag har mer att säga till om än de flesta gnidiga fildelare. Jag råkar vara amatörmusiker. Mitt mål är att någon gång kunna låta andra uppskatta min musik. Det betyder dock inte att jag tänker kräva pengar för att folk ska få göra det. Visst vore det trevligt att kunna leva på musiken men det är inte därför jag sysslar med den. Den som ägnar sig åt någon form av konst med huvudsyftet att tjäna pengar förtjänar inte att få kalla sig konstnär.
Musik och konst ska skapas för att det är kul. Punkt.

---

Andra bloggar om: fildelning, bonnier, gratis, musik, konst, upphovsrätt, intressant

När man nämner August Strindberg tänker många på alla texter han har skrivit. De tänker antingen på hans genombrott "Röda Rummet" eller pjäsen "Fröken Julie". Vissa kanske tänker på honom som den nyskapare av det svenska språket som han faktiskt var medan andra tänker på en kvinnohatande antisemit. Oavsett vad de tänker på så minns många, om inte de flesta, de där evighetslånga svensklektionerna då alla tvingades läsa gamla dammiga böcker av någon minst lika dammig gammal gubbe. Man fick aldrig veta varför farbrorn var så bra, annat än att han var viktig.

Och visst är han det. Strindberg är ju trots allt den personlighet som har påverkat ungdomen mest genom tiderna. Inte på grund av något han skrev utan för att eftervärlden beslutat att tvinga in honom i varenda litet medvetande som krystats ut. Hade det inte varit för statens enorma ansträngningar att bevara denne gamla stofil så hade inte många vanliga dödliga känt till honom eller ens brytt sig. Visst hade några envisa skådespelare fortsatt att älta hans dramer men knappast i samma utsträckning som ju sker idag.

Egentligen ska man inte kritisera Strindberg för allt lidande som hans verk har åstadkommit. Den största skadan har ju trots allt hans fanclub orsakat. Det räckte inte att påtvinga stackars oskyldiga svenska gymnasieelever att genomlida en högläsning av Fröken Julie utan de skulle tvunget översätta skiten till engelska, vilket lett till att miljontals helt oskyldiga förbryllats över det styltiga språket, grubblat på vad det bruna kletet handlar om samt funderat på vad sjutton midsommarafton är bra för.

Strindberg är dock föga oskyldig för den skull. Under sin ringa livstid av 63 år hann han med att djävlas rikligt med sina medmänniskor. Ta till exempel det faktum att han lyckades att skriva 8000 brev. Om han skrev dem under sitt vuxna liv måste han ha terroriserat världen i igenomsnitt varannan dag. Hade han levt idag hade han garanterat haft en blogg och skrivit 20 inlägg om dagen med hög halt av invektiv utan att lyckas säga ett dyft. Han hade också ägnat sig åt sado-masochism; det finns en anledning till hans otaliga skilsmässor.

Bara en sådan sak som att han korresponderade med Nietzsche talar sitt tydliga språk. Hitler och hans efterföljare hämtade även de inspiration från Nietzsche. Om Strindberg bara hade fått chansen hade han utan tvekan blivit diktator och tvingat alla att läsa hans böcker samt satt dödstraff på att inte pryda sina väggar med hans utstuderat fula målningar. För visst hade det varit en sak om han hållit sig till ett medium likt Englands ärkestofil William Shakespeare men Strindberg kunde inte ens låta våra ögon få vara ifred.

Både måleri och fotografi skulle han envisas med. Troligen var han en riktigt dålig fotograf eftersom få porträtt är på någon annan än honom själv. Antingen det eller också ville han inte slösa dyrbar plåt på bilder som inte skulle förpesta eftervärlden med hans fula nuna. Med tanke på hans dystra målningar hade han nog dessutom varit emo idag. Suttit på plattan, skurit sig i armarna och skickat arga insändare till metro. Det finns dock en sak jag måste tacka Strindberg för. Han försökte sig inte på musik.

---

Uppgiften var att skriva om Strindberg ur en viss vinkel. Tex. strindberg som konstnär, strindberg som barn etc. Jag tycker min tolkning blev roligare. Har ändå säkrat minst ett VG så jag kan kosta på mig att roa läraren lite.
Andra bloggar om: August, strindberg, satir, humor, intressant

Jag blir så jävla trött på folk som hela tiden ska "ta åt sig" av bilder/texter/va fan som helst. Det är OMÖJLIGT att säga att man mår dåligt på grund av att någon annan förolämpas. För när man hävdar att man tar åt sig så skyller man på någon annan. Det finns dock ingen annan än en själv som avgör vad man tar åt sig av. Detta är varken ickefalsifierbart dravel eller positivismsnack. Det är ren jävla logik.

Om någon förolämpar dig kan du naturligtvis ta åt dig eftersom någon ifrågasätter vad du är värd. Om jag förolämpar din kompis kan du inte ta åt dig överhuvudtaget. Du kan inte säga att du mår dåligt över att jag mobbar din kompis. Du kan däremot må dåligt över att du inte ingriper. Ångest kallas det för; förmågan att inte bestämma sig.

Lika lite kan du ta åt dig om jag förolämpar en grupp du råkar tillhöra. Det är faktiskt helt upp till dig att välja vilken grupp du tillhör, även kön. Då menar jag naturligtvis inte att du ska byta kön utan att det är upp till dig om kritiken gäller dig. Om du inte instämmer i generaliseringar så finns ju inte kritiken. Annars instämmer du ju i generaliseringarna och följaktligen är kritiken relevant.

Vad jag närmast har i åtanke är deeped (via drf) som gav sig in i strid med "knallpulverfeminister". Eller snarare, jag syftar på dessa feminister. En av dessa idioter skapade en diskussion där hon ifrågasatte en bild i någon av den oändliga mängden skittidningar. Hon hävdade att lagstiftning borde finnas för att hon ska slippa "utsättas för [sådana] förnedrande bilder". Faktum kvarstår att hon inte är förnedrad på något sätt. Inte ens nästan. Det framgår i alla falla inte av hennes kommentarer att det skulle vara hon som framträdde på bilden.

Så hur kan hon vara förnedrad? Det hon faktiskt hävdade var att hon inte klarar av att titta bort när det dyker upp en, enligt henne, förnedrande bild i en tidning. Att använda det som argument för att förbjuda alla sådana bilder är en aning ohållbart. Annars tycker jag att man ska förbjuda idioter som henne att leva eftersom jag inte klarar av att låta bli att svara med sarkastiska inlägg och därför förlorar dyrbar tid. Så trevlig världen skulle bli då.

---

Andra bloggar om: feminism, humor, sarkasm, må dåligt, ta åt sig, förolämpning, intressant.se

Som jag redan bevisat är alla egoister. Det betyder att alla strävar efter sina egna mål och har sina egna syften. Om dessa syften ska kunna samsas i ett samhälle måste det till en kompromiss. Detta sker automatiskt eftersom vissa kommer att dela en åsikt*. Om en majoritet delar en åsikt kommer den att vara rätt, förutsatt att alla känner till att en majoritet delar en åsikt och att de som är flest är starkast**. Detta ger att demokrati är en naturlig effekt av att alla är egoister.

Visst verkar det jättebra eftersom de flesta av naturliga skäl ingår i en majoritet. Det är den samhällsform som ger bäst förutsättningar åt flest. Den uppenbara baksidan med en demokrati är att den endast gynnar de som ingår i denna majoritet. Genom att de strävar efter sina egna mål kommer de att motverka andra. En skäggig herre vid namn Charles kom på det redan för några hundra år sedan. "Survival of the fittest" kallade han det för.

Vi antar att huruvida en åsikt är fördelaktig eller inte, enbart beror på om en annan åsikt är i majoritet. Den som är bäst anpassad är då den som har en åsikt som är i majoritet. Alla med denna åsikt kommer då att klara sig bättre än de som inte gör det. Efter tillräckligt lång tid kommer de som har en avvikande åsikt antingen att ha missgynnats så mycket att de helt enkelt inte finns kvar eller anpassat sig för att klara sig bättre.

Detta betyder alltså att likriktning är naturligt; en effekt av ett demokratiskt samhälle. Ju längre ett samhälle består, ju mindre avvikande åsikter kommer det att finnas och ju mindre accepterade kommer dessa att vara. Detta gäller naturligtvis bara så länge samma majoritet består. Godtycklig revolutionerande upptäckt, framsteg eller revolution kommer att skaka om värderingarna litet. Trots det så kommer samhället sträva mot likriktning precis som det strävar mot oligarki.

Och precis som i fallet med oligarki så måste även minoriteterna uttrycka sina åsikter för att kunna bevara en demokrati. För även likriktningen bidrar till oligarkiseringen. Ganska logiskt med tanke på att utan avvikande åsikter så kommer ingen att säga emot de som styr. Om de som styr är i majoritet så kommer för eller senare ingen att säga emot.

Anders menade dock i en kommentar att på grund av att dagens tekniska utveckling gör det möjligt för alla att uttrycka sin åsikt så kommer likriktningen att minska. T.ex. kan folk säga vad de vill i bloggar. Han har fel. För det första, är det verkligen möjligt att för alla att uttrycka sina åsikter? Vad sägs om hets mot folkgrupp? För det andra så är åsiktsfrihet i sig inget hinder för likriktningen. Visst så kommer det under en tid vara fler åsikter i omlopp men vissa av dessa kommer att få flera anhängare och eventuellt bli en majoritet. Visst är det mer sannolikt att de som redan tillhör majoriteten byter åsikt. Men om alla byter till en annan åsikt kommer ju den att bli en majoritet. 

Slutsatsen är alltså att demokrati bidrar till likriktning men betyder inte det att man måste motverka demokrati för att motverka likriktning? Jag tror jag måste utarbeta ett bättre alternativ för att kunna försvara en sådan ståndpunkt. Slutsatsen blir i alla fall minst att man måste stå för sina åsikter och inte vara som alla anda bara för att de är det. Att man, om man föredrar individuell frihet, måste stå för sin åsikt och vägra sålla sig till hjorden.

---

* Åsikt är en generisk term jag använder för samtliga möjliga synonymer och användningsområden. Åsikt kan betyda hudfärg likaväl som vilken färg du har på strumporna.
** En åsikt i majoritet är den och endast den åsikt som är starkast. I en diktatur är den åsikten starkast, även om flest inte vill ha en diktatur, just eftersom ingen vill riskera livet för att kanske avsätta den. De byter alltså åsikt för tillfället för att klara sig bättre. Så länge de har denna åsikt kommer ingen förändring att ske.

Andra bloggar om: demokrati, oligarki, diktatur, anarki, likriktning, samhälle, åsikt, majoritet, intressant.se

Ännu en influensa har nått min del av bloggosfären via drf som tydligen inte kunde låta bli att hosta. Denna gång består viruset av en uppmaning att lista sju saker man önskar sig. Jag äger dessvärre inget penicillin så jag får helt enkelt ge efter för kravet tills immunförsvaret mobiliserat.

1. En ny dator. Någon måste ha bytt ut instruktionshandboken för mitt graffekort mot "100 oslagbara metoder att få en grön gräsmatta". Det har nämligen fått för sig att det varannan sekund ska fylla skärmen med en grön oregelbunden smet. Fast bara när jag spelar. Kanske har min morsa övertalat min dator att lite diskret påpeka att jag borde spela snälla fotbollsspel istället.

2. Får jag inte en ny dator vill jag ha en laptop. Fan vad trevligt det skulle vara att kunna jobba var man vill. För att inte tala om att alltid ha med sig all information man kan behöva liksom lagringsutrymme att utöka denna. Jag är alltid mer inspirerad att skrivanär jag befinner mig bland folk inte har möjlighet att skriva. Folk är roliga att betrakta.

3. Får jag inte en ny dator behöver jag ett ljudkort i alla fall. Och en mixer. Och en mic. Det är så jävla meningslöst att syssla med musik när man inte har någon möjlighet att spela in det.

4. En extern hårddisk. En intern funkar möjligen också. Jag kan inte bestämma mig vilken som ger störst fördelar. Att ha en långsam något dyrare hd som jag kan ta med mig överallt eller en snabb och något billigare hd som sitter fast. Eller en kompromiss kanske? 250 GB av varje.

5. Ny mus och tangentbord. Vete fan vad min mus har fått för sig. Kanske har den läst problemet med grodan som i sin brunn varje dag hoppar up två meter och på natten glider ner halva vägen. Precis så är det att scrolla. I kvadrat. Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget scrollar åt rätt håll. Nytt tangentbord är mest för att mitt nuvarande är så jävla fult.

6. En loopbox. I avsaknad av band kan det vara trevligt att åtminstone kunna spela med sig själv.

7. En ny vinterjacka. Hur fan tänkte de som uppfann dunjackan egentligen?
- Alltså fan, vi kan ju inte göra en jacka som är helt varm och tät.
- Nä, folk måste ju kunna se att man har kämpat sig igenom en snöstorm även när man inte har jackan på sig.
- Precis, den borde kanske läcka lite.
- Fast vem fan vill ha en jacka som läcker?
- Hm... vi skulle kunna fodra jackan med dun, stoppa det mellan lager av nylonväv och göra värdelösa sömmar... Då kommer man ju bli helt prickig när man tar av sig jackan.
- Det är ju genialt! Det ser till och med ut som om man varit i en snöstorm utan jacka!

Min lista handlar visst mest om datorer. Undrar om det har att göra med att jag tillbringar mer tid vid datorn per dag än jag sover. Som brukligt ska jag föra influensan vidare.

De som ska smittas ned är *host*Raggoparden*host*, Eähumma och Atch[titel]jo. Sådär ja.

---

Andra bloggar om: tävling, influensa, smitta, humor

Visst är det intressant? När man har gått runt ett tag och funderat på en storslagen tanke. För storslagen är den alltid. Den skulle kunna förändra världen om man bara kunde formulera sig lite bättre. Kanske har man till och med bloggat om den och fått antingen beundran eller en motorsåg i foten. Man är nästan lite stolt över sig själv för att man kommit på något så uppenbart som ingen annan har tänkt på. Sen plötsligt en dag slås alla höga tankar i kras, antingen för att man upptäcker hur fel man hade eller för att man upptäcker att någon annan redan har haft rätt.

Den tanke jag personligen syftar på nämnde jag för en evighet sedan. Jag "bevisade" hur alla samhällen strävar mot diktatur eller oligarki. Jag har förvånats över att jag aldrig hört någon annan säga samma sak eller ens hålla med mig så jag har gått och funderat lite till och känt mig en smula stolt. Nu visar det sig dock att en annan jävel redan har formulerat min teori om än betydligt mer omständligt. Vi tar förvisso lite olika vägar och fokuserar på lite olika aspekter men slutsatsen är likväl densamma.

I artikeln står det att även många anarkister och besvikna socialister noterat hur alla organisationer, oavsett hur demokratiska de var från början, obönhörligen strävar mot oligarki. Robert Michels pekar ut några betydande orsaker till att detta sker, vilka i huvudsak stämmer överens med mina tankar. Genom att de som bestämmer har en särställning bildar de en egen grupp och följaktligen har de intressen som skiljer sig från folket de är satta att styra. De som bestämmer gör det frivilligt, för att de vill bestämma. Därför ligger det i deras intresse att behålla och förstärka sin position; alltså förstärka maktskillnaderna.

Det är viktigt att komma ihåg för även om vårat styrelseskick en gång bildades i sann demokrati eller verkar demokratiskt så betyder det inte att det är det. Det är intressant att se hur staten utnyttjar att folket tror att de styr för folkets bästa för att få igenom sina egna intressen. Se på frankrike. Där har mediebolagen vunnit en ganska ordentlig seger. De har fått igenom en lagstiftning som tvingar internetleverantörer att övervaka sina kunder och stänga av dem om illegal fildelning upptäcks. Inte så överraskande har de större svenska tidningarna inte funnit detta värt att ta upp. Mer överraskande är att metro är den enda tidning jag hittat som skrivit några rader om saken.

I detta inlägg skiter jag dock i huruvida illegal fildelning ska vara olaglig eller inte. Poängen med exemplet är att sådan lagstiftning faktiskt är emot folket. Det är ju uppenbarligen många som sysslar med fildelning eftersom det är ett så stort problem. Man övervakar dessutom alla utan att de är misstänkta, vilket kommer att leda till ändamålsglidning. Framförallt har de så vitt jag vet inte frågat folket om de vill bli övervakade. Detta betyder alltså att de tvingar på folket något de inte vill ha. Hur går det ihop om staten är till för att tjäna folket? Om folk kunde inse att staten inte längre är så jävla demokratisk så skulle de säga emot.

Så om vi nu anser oss veta att samhället strävar mot oligarki - borde vi inte göra något åt det? De flesta som är för frihet, fri(are) fildelning eller helt enkelt inte gillar auktoriteter är ju överens om att oligarki inte är eftersträvansvärt och att samhället lik förbannat är på väg dit. Så hur ska vi göra något åt det?
Till och börja med kan man ju vägra att göra som överheten säger om det inte gynnar folket. Detta är såklart synonymt med att vägra om det inte gynnar dig själv. Precis som du tänker anser jag att alla ska göra så, även de vi anser vara brottslingar. Det löser sig självt eftersom om du är ensam i din åsikt åker du på spö.

Detta spö måste du dock ta på dig eftersom det inte finns något annat sätt att bevara demokratin än att faktiskt uttrycka sin åsikt. Att hålla käft och låta staten bestämma som den vill är inte demokrati; det är feghet. Tänk om bönderna i frankrike hade hållit käft? Någon gång kanske den illegala åsikten är rätt men det kommer aldrig att ske om ingen ställer sig upp och meddelar överheten om detta. När en majoritet plötsligt ställer sig upp samtidigt och lyfter sina nävar så kommer de styrande att tvingas överväga sina handlingar. Sådana fenomen kallas revolution. Tycker ni inte att det är dags snart? Det var ett tag sedan vi hade en sådan sist.

En revolution om dagen är bra för magen...

---

Andra bloggar om: storebror, kontroll, makt, revolution, storslagen tanke, oligarki, diktatur, demokrati, fildelning, frankrike, intressant